Kampsportsträning brukar kopplas till två olika, och ganska negativa, klichéer:
Träningen är inte realistisk och kan inte appliceras i verkliga situationer. Detta brukar förknippas till mer traditionella kampsporter där ingen vanlig sparring finns.
Om träningen är realistisk och sparring finns så brukar den vara kopplad till "galna" utövare som "krigar och slåss" på träningen i en "macho-dominerad" och "prestigefylld" miljö.
Problemet med dessa påståenden är att det finns en del sanning i dem.
Mer traditionella kampsporter är svåra att applicera i verkliga situationer, men syftet är inte nödvändigtvis att man ska kunna göra det. Det finns en del andra fördelar såsom motion, gemenskap, teknik och disciplin som kan tränas i traditionella kampsporter. Problemet uppstår när instruktörer lovar att dessa kampsporter kan appliceras i verkliga konfrontationer, det är då förvirringen och misstron i icke-utövare uppstår.
Angående andra punkten så är det tyvärr så att många kampsportsklubbar där man tränar mer moderna kampsporter såsom Thaiboxning, MMA, BJJ, osv. har en oskön och ovänlig stämning i rummet. Då det finns riktig sparring i dessa discipliner finns det en stark tendens att skapa en tävlingskänsla på mattan mellan utövarna. Resonemanget är följande: "Vi tränar en riktig kampsport där tävlingar/matcher innebär att man går 100%, vi måste behålla den intensiteten i klubben och därmed tävla mot varandra på träningen också." Detta resonemang är bristfälligt då träning och tävling har två helt olika mål. På tävlingen är målet att vinna medans på träningen är målet att bli bättre, och de är inte kompatibla med varandra. Att bli bättre på något innebär att man måste testa något nytt och misslyckas om och om igen. Det är enda sättet att bli bättre på något, misslyckande som leder till skicklighet. Det stora problemet om man tävlar hela tiden mot sina träningskamrater är att man aldrig slappnar av och vågar prova något nytt som man inte är duktig på. När man tävlar i träningsrummet ser man till att alltid ha sitt A-game redo då man inte vill förlora (som sagt, syftet med tävling är att vinna), vilket per definition innebär att man inte vågar testa något nytt vilket i sin tur leder till en sämre utveckling.
Dessutom vill en ganska liten andel av alla utövare faktiskt tävla vilket innebär att om man låter stämningen bli tävlingsfokuserad så kommer 99 % av utövarna inte vara bekväma på träningen, de kommer att skada sig och sluta träna så småningom.
Så vad är det vi säger egentligen? Att det bara finns två sätt att träna kampsport på? Antingen tränar man något i en lugnare miljö som inte går att applicera i riktiga konfrontationer eller om man gör det så måste man stå ut med en macho-dominerad och prestigefylld stämning där det uppmuntras (medvetet eller omedvetet) att tävla mot sina träningskamrater?
Nej, det finns faktiskt ett tredje alternativ: Det går att skapa en lugn och avslappnad stämning på mattan där målet på träningen är (1) att ha kul och (2) att bli bättre, samtidigt som man tränar en modern kampsport där sparring finns. Nyckeln här är att normalisera och avdramatisera att misslyckas när man experimenterar med något nytt och uppmuntra alla att lära sig av sina misstag istället. Konsekvensen blir ett träningsrum som inte är prestigefyllt och macho-dominerat utan ett träningsrum präglat av en vänlig och välkomnande miljö där utövarna hjälper varandra att bli bättre, istället för att fokusera all sin energi på att tänka på hur man kan "vinna" mot sin träningskamrat nästa rond.