Brasiliansk Jiu-Jitsu är en modern kampsport jämfört med exempelvis brottning eller boxning. Ett av de äldsta dokumenterade fyndet för obeväpnad kamp finns att skåda på väggmålningar i Egypten som föreställer brottare och boxare i kamp. Dessa väggmålningar dateras till 1950 f.kr. Ännu äldre är de kalkstensplattor, med igenkännliga brottningstekniker från cirka 3000 f.kr.
Rötterna till det vi idag kallar modern kampsport kan spåras till den antika kampsporten Pankration. Ordet är en kombination av Grekiskans ord för all (pan) och kraft (kratos). Under de spel som anordnades på arenor var pankration höjdpunkten där kampen involverade slag, sparkar, brottning, nedtagningar, ledlås och strypningar där utövarna var begränsade av väldigt få regler. De var helt nakna, hade inga skydd och var inoljade. De framgångsrika atleterna som tävlade på arenorna blev hjältar och legender skapades kring dem. Alexander den store sökte just Pankration-fighters på grund av deras färdigheter i obeväpnad kamp. När Alexander den store invaderade Indien 326 f. kr bestod hans arme till stor del av Pankration-fighters. Detta antas vara det som lade grunden till asiatisk kampsport, då majoriteten av de asiatiska kampsporterna kan spåras till Indien vid denna tidpunkt. En del av ursprunget från Pankration påstås finnas kvar i den Indiska kampkonsten Vajra Mushti.
Ursprunget för den japanska kampsporten är vagt, men grunden till Japans jiu-jitsuformer grundades 1532 genom Takenouchi-ryu. Grundaren undervisade jiu-jitsu på ett strukturerat och metodiskt sätt och de kommande hundra åren förfinades kampkonsten av Samurajerna. Dessa krigare som deltog i väpnade strider från hästryggen, utvecklade jiu-jitsun som ett sista försvar om de skulle befinna sig avväpnade och till fots. Rustningen de bar gav dem begränsad rörlighet och använde sig av kast, ledlås och strypningar snarare än slag eller sparkar. För Samurajerna var Jiu-Jitsu sammansvetsat med en uppförandekod kallad Bushido – Krigarens Väg. Värdegrunden i Bushido, som blev förknippat med Samurajerna levnadssätt var; lojalitet, rättvisa, hövlighet, renhet, blygsamhet, ära, självförtroende och respekt.
Under Edo-perioden utvecklades jiu-jitsun från en militärt anpassad stridskonst, till ett mer allmänt självförsvar, då Japan upplevde fredliga tider och ett mer enat styre. Samurajerna som tidigare hade varit soldater, engagerade sig byråkratiskt istället och fokus låg på utbildning och kultur, riktat till allmänheten. Utvecklingen och urbaniseringen av Japan gjorde dock att konkurrensen mellan de olika skolorna ökade kraftigt vilket resulterade i ofta förekommande utmaningsmatcher mellan de olika skolorna. Detta för att bevisa en viss stils överlägsenhet över en annan, vilket ledde till att jiu-jitsu fick ett dåligt rykte. I mitten av 1800-talet fanns mer än 700 olika jiu-jitsusystem. De mest populära var takeouchi-ryu, jikishin-ryu, yoshin-ryu, mirua-ryu, sekiguchi-ryu, kito-ryu och tenshin-shinyo-ryu, där de två sistnämnda låg till grund för judons utveckling.
Vid 18 års ålder började Jigoro Kano sin träning i Tenjin Shinyo Ryu, under ledning av Fukuda Hachinosuke. Stilen var mjuk och betonade harmoni snarare än strid, men inkluderade samtidigt slag och grepptekniker. Senare började Jigoro Kano att träna kito-ryu under Tsunetoshi Likubu och stilen var mjukare än andra Jiu-Jitsu stilar och fokus låg på kasttekniker. Under denna period började Jigoro Kano att systematiskt studera även andra former av jiu-jitsu som sekiguchi-ryu och seigo-ryu. Cirka 1880 började han att ompröva de tekniker han hade lärt sig. Han noterade att genom att kombinera de bästa teknikerna från olika skolor i ett system, kunde han skapa ett program som tränade både mental och fysisk styrka, samtidigt som det gick att tävla och på så sätt utmana sig själv ytterligare. Detta genomfördes genom att ta bort de farligaste teknikerna från jiu-jitsu och även ta bort slag och sparkar. Vid 22 års ålder lanserade Jigoro Kano Kodokan Judo. Kodokan bryts ner i ko (studie), do (väg), kan (plats) = ”en plats att studera vägen”. På samma sätt bryts Judo ner i ju (mild) do (väg) = ”den mjuka vägen”. Kodokan Judo var unikt i den aspekten att betoningen låg på sparring, kallad randori. Genom randori övade studenterna på kast, svepningar och ledlås. Tidigare jiu-jitsu innehöll primärt tekniska drillar och innehöll väldigt lite sparring, med tanke på skaderisken. Att skala bort de mest riskfyllda teknikerna från jiu-jitsu gjorde att träningen blev mer ”levande” och utövarnas förmåga till realistisk träning ökade markant.
Yoshiaki Yamasita var son till en samuraj och hade därför en grund i traditionell kampkonst när han blev student i Kodokan Judo. Yamasita utvecklades snabbt och fick svart bälte, 6:e graden 1898 och var en högt respekterad utövare av kampsporten, vilket ledde till att han blev lärare vid Japanese Naval Academy, samt Tokyo Imperial university. Den framgångsrike järnvägschefen Samuel Hill sökte en lämplig person att träna hans son i en ”exotisk kampsport” för att på så sätt stärka sonens karaktär och namnet som nämndes var just Yamasita. Eftersom Yamasita ansåg att det var bra reklam för Japan att sprida Kodokan Judo utomlands, valde han att tacka ja till Hills erbjudande och reste till Seattle där Hill arbetade. Därifrån tog de järnvägen till Washington där sonen, John Nathan Hill bodde. I Washington bjöd Yamasita på demonstrationer och lektioner i Judo för landets företagselit och politiska elit. Bland de mer kända utövarna av Kodokan Judo var president Theodore Roosevelt, som gjorde det till en del av sin träningsrutin. Han hade tidigare fått lektioner i ju-jitsu av polisen J.J O’Brien som hade studerat kampsporten då han bodde i Nagasaki. Yoshiaki Yamasaki återvände till Japan 1906 där han fortsatte att undervisa Kodokan Judo fram till sin död 26:e oktober 1935. Han tilldelades svart bälte, 10:e graden efter sin bortgång.
Mitsuo Maeda började träna Kodokan Judo 1894 och blev en av Jigoro Kanos främsta studenter. Maeda var väldigt kunnig i kast och svepningar, men hans specialitet var markkamp som i Kodokan Judo kallas newaza. Han reste, tillsammans med andra lärare från Jigoro Kanos skola, till USA år 1904. Yamasitas tidigare resa till USA hade lagt grunden för amerikanernas intresse för Kodokan Judo, vilket resulterade i att Maeda utmanades av och utmanade motståndare till kamp. Han utmanades av både större och starkare motståndare, men trots det fick han inte den efterlängtade publicitet kring Kodokan Judo som han hade hoppats på, så han sökte sig vidare till Storbritanien, där judo redan var känt och studenter sökte sig till honom för instruktion. Maeda fortsatte att marknadsföra Kodokan Judo genom uppvisningsmatcher och hans resa förde honom genom Belgien och Frankrike, till Spanien där han fick smeknamnet Count Koma. Därefter åkte Maeda till Central och Sydamerika där kampsportstävlingar var både vanliga och uppskattade. Maeda själv blev väldigt populär när åskådarna såg att han besegrade både större och starkare motståndare med lätthet. 1914 flyttade han till Belém där han antog utmaningen från en Capoeira-utövare vid namn Pé de Bola. Trots att han var 190 cm lång och vägde 100 kg, mot Maedas 164 cm och 70 kg var Maeda inte imponerad och lät även motståndare bära kniv under matchen. Han avväpnade Pé de Bola, tog ner honom och avslutade matchen med en submission. Count Koma som Maeda kallades, utmanade även den kända boxaren Jack Johnson, som aldrig accepterade utmaningen.
Vinsten över Capoeira-utövaren gjorde att Mitsuo Maeda blev än mer omtalad i Brasilien, vilket resulterade i en vänskap mellan honom och Gastao Gracie, en Brasiliansk Jiu-Jitsu. Gastaos son Carlos var en rastlös tonåring som hade följt alla Count Komas matcher i Brasilien och vänskapen mellan hans far och den japanska mästaren gjorde att Maeda gick med på att Carlos skulle få lära sig kampkonsten.
Carlos studerade Mitsuo Maedas markkampsbaserade stil under flera år och började även att dela sina kunskaper med sina yngre bröder. En av bröderna, Helio Gracie, hade svårt att genomföra judoteknikerna med tanke på att han var liten till sin storlek och saknade styrkan som teknikerna krävde. Det ledde till att Helio experimenterade och började att göra justeringar av teknikerna tills det kunde tillämpas av vem som helst, oavsett storlek och styrka. Det resulterade i att även tekniker från brottning och andra grapplingstilar blev en del av BJJ. Familjen Gracie fortsatte också med Count Komas tidigare taktik, att utmana Capoeira-utövare i Rio De Janeiro. Familjens segrar i matcherna skapade legender och träningen lockade högt uppsatta personer i samhället, så som borgmästare, guvernörer och läkare. På 1960-talet startades Guanabara Jiu-Jitsu Federation i Rio De Janeiro med tillstånd av landets idrottsförbund. Ett poängsystem infördes och matcherna tidsbegränsades till 5 minuter, med 3 minuter övertid. Helio Gracie var federationens president och Carlos Gracie var det rådgivande rådets president. Carlos son, Carlson Gracie blev chef för den tekniska avdelningen.
Trots det var stilen relativt okänd utanför Brasilien och under 90-talet skedde en förändring i Brasiliansk Jiu-Jitsu på två fronter. Den ena fronten innebar att Helios son Rorion flyttade till USA för att sprida kunskap om BJJ. Han var fast besluten om att visa stilens överlägsenhet jämfört med andra stilar och hämtade inspiration från de utmaningsmatcher som tidigare ägt rum i Brasilien. Tävlingen som skapades gick av stapeln 12:e november 1993 och kallades Ultimate Fighting Championship (UFC), var en turnering som utsåg en vinnare av åtta deltagare. Det fanns inga viktklasser, inga ronder och enbart tre förbud:
Inte bita
Inte peta i ögon
Inga slag eller sparktekniker mot skrevet
Rorion utsåg sin yngre bror Royce som den som representerade familjen Gracie i UFC. Med sin tunna kroppsbyggnad och sitt anspråkslösa utseende var Royce den minsta deltagaren i UFC och trots detta dominerade han motståndare efter motståndare och åskådarna var chockerade då de hade förutspått att den lilla brasilianaren i vit dräkt lätt skulle besegras av de andra motståndarna. För många var segern en uppenbarelse: det var verkligen möjligt att besegra en större och starkare motståndare med hjälp av rätt teknik. Royce vann även UFC 2 och kampsportare över hela världen började söka efter material och information relaterat till Brasiliansk Jiu-Jitsu.
På en annan front tog Carlos Gracie Jr upp sin fars arbete med att organisera mästerskap och stärka kampsportens anseende som en reglerad sport. Det ledde fram till att Internationella Brasilianska Jiu-Jitsu förbundet (IBJJF) skapades 1994. Idag främjar IBJJF över 3000 idrottare, från mer än 50 länder, cirka ett sekel från att Count Koma satte sin fot i Brasilien och sådde fröet till det som senare kom att kallas Gracie Jiu-Jitsu eller Brasiliansk Jiu-Jitsu.
Mikael Zingmark
http://scua.library.umass.edu/umarmot/yamashita-yoshiaki-1865-1935/
https://www.ndl.go.jp/brasil/e/column/kodekoma.html
https://www.ancient.eu/pankration/